Idag besökte vi ett sjukhus/vårdcentral strax utanför huvudstaden Dushanbe. När vi först kom in där så såg det mer eller mindre ut som en övergiven byggnad. Gamla dammiga hyllor med patientjournaler  stod längsmed väggarna, en kåk av stort renoveringsbehov. Vi gick in en bit och fann ett rum med en liten grupp barn med sina föräldrar.

2 dagar i veckan träffades dessa föräldrar och barn med sjuksköterskor på sjukhuset för att umgås och göra rehabilitering med barnen. De barnen på plats har bland annat haft polio och har fått nedsatt funktion i kroppen, polio är en sjukdom som förlamar. Just i Dushanbe är detta enda stället de kan gå till, en del föräldrar har så långt till kliniken att de inte kan komma, de orkar inte bära sina barn hela vägen och har inget de kan köra dem i.

Vintertid har man inge el/värme och det kan bli 20-25 minusgrader, med lite tur får de 1-2tim el om dagen. I Tadzjikistan drivs all värme av el om man inte har någon annan värmekälla vilket är ovanligt. Eftersom el är en av de större exportvarorna till utlandet så är elen subventionerad för folket, men bland annat på grund av korruption och att de ändå inte har råd att betala el är det väldigt många som blir utan el.

Ju mer jag är här på plats desto mer insikt får jag i hur både kultur, statliga system, korruption hindrar landet från att utvecklas. En ond cirkel, Operation Mercy gör ett storartat jobb där de långsiktigt med olika projekt försöker ändra människors sätt att leva och tänka. Det handlar inte om att rädda utan om att utveckla och långsiktigt förändra djupt rotade beteenden.

Några bilder från kliniken.